Kategoriarkiv: vecka 41+

Förlossningen

Standard

7.30 på måndagsmorgonen vaknade jag av småvärkar. De kom oregelbundet med mellan 8-20 min emellan och eftersom mannen var på jobb skulle jag fixa med lämning på förskolan av stora dottern och allt morgongöra innan dess. Jag ringde personalen och berättade läget så jag kunde lämna när jag ville/orkade.
Jag kände ganska direkt att det var allvar, att det skulle bli av nu.
Så dottern lämnades mitt i värkarna vid 10. Sen åkte jag hem, vilade, stekte pannkakor och tittade på förlossningsfilmer. Mannen kom hem vid 15 och hämtade dottern på vägen.
Jag ringde förlossningen som för tillfället hade fullt, jag var rädd för det… Men ringde sen igen vid 16 och då hade de fått nån lucka! Vilket var tur för strax därefter slog värkarna om, till att bli regelbundna och krypa ner mot 5 minuters intervaller.
Snabbt packade vi in allt och alla i bilen, körde dottern till sin moster och sen åkte vi direkt till förlossningen i Lund! 3-4 minuter emellan klockade jag i bilen då. Pust! Mannen tittade på mig i backspegeln och ökade tempot. Han parkerade precis utanför förlossningens ingång så jag slapp gå så långt. Klockan var nu drygt 17.30.
Min andning satt som en smäck, jag mindes exakt hur jag skulle djupandas och gå in i värkarna. Det var befriande att jag kom ihåg det, för det gav ett enormt lugn.
Barnmorskan som tog emot oss och ledde in oss på ett rum skulle undersöka mig, hon förvarnade att vi skulle kanske behöva åka hem och invänta aktivt förlossningsarbete för jag såg inte ut att vara så långt gången, men hon fick snabbt ta tillbaka de orden. Jag var öppen 7 cm!
Hon berömde mitt lugna sätt och min bra andning och skulle skynda iväg att fixa antibiotika (för gbs:en) och meddela det team som skulle ha hand om mig att jag var på plats nu och installerad i rum nr 9.

Kl. 18.35 fick jag antibiotikan och sen kom en jätterar barnmorskestudent in och pratade med oss om vad som skulle ske härefter. Eftersom antibiotikan får fullgod effekt först efter två timmar så kommer det ske så lite undersökningar som möjligt fram till kl 20.35. Jag skulle skynda långsamt nu!
Fick tens som jag önskade, i ryggslutet, och ctg sattes. Allt utmärkt med bebis! Fick kissa lite sen, och fortsätta vänta, andas, vänta och andas.

Vid 20 blev det jobbigare med min andning vid värkarna och jag började liksom stöna vid utandning. Här bad jag om epidural, eftersom jag tyckte det fungerade bra sist.
Barnmorskestudenten satte förberedande dropp så länge, och så skulle anestesin kallas till runt 20.35 när nästa undersökning av mig kunde ske.

Kl 20.30 ville de inte vänta längre utan då undersöktes jag. Öppen 9, nästan 10!
Så barnmorskan (som för övrigt var samma som förlöste mig med vår stora dotter) övertalade mig att epidural inte skulle sättas. Jag är nästan framme nu, och att störa förloppet nu är onödigt. Jag accepterade motvilligt, men förstod hur onödigt det vore att sätta Eda vid det läget.
Introducerades för en svag dos lustgas istället. Jag var skeptisk men provade. Gillade inte den sist nämligen, så därför sattes nivån lågt. Använde den sporadiskt, men det var skönt att fokusera på en mask (och även knappen till tens:en).
Strax efter 21.30 var det skiftbyte och min nya barnmorska klickade jag också direkt med, verkligen suverän personal. Hon berättade för mig att hon var här och skulle inte gå någonstans förrän bebis var ute. Jaså? Har ni så lite att göra nu undrade jag… Men nej, anledningen var ju att JAG hade mycket att göra istället! Som att föda barn!
Jag lades upp på sängen igen efter att ha stått och vaggat en stund för att få ner bebis huvud mot bäckenbotten.
Fick ligga ner och ny undersökning gjordes igen, under värkarbete denna gång. Fosterhinnan var ju fortfarande hel, och den buktade rejält nu när jag var fullt öppen.
Varje värk härefter kände jag enorma krystbehov. Så olikt när jag födde sist, med epidural. Känslan var så oerhört mer kraftfull.
Jag fick ligga på vänster sida med höger ben i en benställning. Vid krystning så skulle jag ta tag i högerbenet och dra mig neråt liksom, och ha hakan emot bröstet. Jag hängde mig mest runt mannens hals istället.
Tyckte krystfasen kändes som evighetslång!! Men så är det ju, mitt i allt.
Plötsligt händer något, känner hur det trycker enormt och jag tror att det är huvudet som är på väg. Men det är fosterhinnan som trycker ut sig som en stor bubbla! Poff säger det när det går hål!
Sen kommer huvudet vid nästa värk, en värk som jag kan krysta hela tre gånger på, men jag måste flåsa igenom på slutet för att inte gå sönder helt när huvudet till slut kommer ut. Här står det sen still och spänner en lång stund. Jag får ingen ny värk på vad som känns som jättelänge…
Vi hinner prata lite, bebisen har hår och personalen frågar om jag vill känna. Men jag avstår, situationen känns märklig nog ändå.
Sen kommer värken, och jag tar i! Känner hur det roteras och lirkas och  med ett plask far hon ut med massor av fostervatten efter sig! Hon stänkte ner alla tre i personalen och de blev förvånade över mängden vatten som var kvar efter fosterhinnebubblan som kom först. Rejält blött blev det!
Bebis skrek direkt när hon kom ut, och fick torkas av lite hastigt innan hon kom till mig. Navelsträngen var osedvanligt kort, så fick henne bara på magen. Men oj så perfekt liten tjej!!

Moderkakan kom sen ut hel och fin, var visst ganska utbredd sa de, och vägde 600 g. Pappa klippte navelsträngen och äntligen fick jag upp henne på bröstet.

Barnmorskan kallade in läkare för att titta på mig. Jag behöver sys på operation… Fasen också! En djup vaginal ruptur av grad 2-3.
Jag grät.
Var livrädd att det skulle störa anknytning och amning, att det var det som störde vid vår första förlossning och som fick en så strulig start med just amningen. Men fick fin uppmuntran, de sa att vi väger och mäter först och sen får jag amma en liten stund innan jag rullas iväg.
Hon vägdes till 3400 g, och mättes till 50 cm lång. Apgar 10-10-10. Hon tog sen bröstet jättefint och fick ammat en kvart iallafall innan jag blev hämtad och ivägrullad.

På op fick jag en spinal, ryggbedövning. Sen syddes jag i en dryg timme… Personalen var jättetrevlig och vi pratade om allt möjligt för att få bort tankarna på att jag låg där jag låg. Fick därefter ligga på post-op ytterligare en dryg timme för att vänta på att bedövningen skulle släppa. Det blev en dryg väntan, men jag lyckades slumra en stund, vilket var skönt och välbehövligt.
Först 02.30 var jag tillbaka hos min lilla nyföding igen! Då hade vi blivit förflyttade till avdelning istället för förlossningen. Pappa och dotter hade myst bra ihop, var vakna när jag kom tillbaka och hon ammade lite direkt faktiskt. Sen fick jag lite feber där på natten, men det kan ha varit en reaktion på medicinen vid op, för det kliade även lite på kroppen. Febern la sig fort efter ett par panodil som tur var.

Jag stannade kvar med lillasyster en extra natt, och det kändes helt rätt att göra det. Få landa i lugn och ro, smälta allt och bara ta in alla intryck. Namn är inte bestämt ännu, får fundera lite.
Nu är vi hemma hela familjen och nu väntar nya äventyr med nya rutiner!
Välkommen lillasyster!

image

Storasysters lilla fot blev plötsligt stor!

Sevärt enligt mig, och fortsatta värkar

Standard

Japp, värkarna fortsätter, klockan är nu 12. Väldigt oregelbundet men kraftfulla. Mellan 8-20 minuters intervaller nu sen imorse. Lyckades lämna dottern på förskolan, och försöker nu varva vila med dricka, glass och om jag orkar så ska jag steka pannkakor.
Mannen siktar på hemgång från jobb om en dryg timme och dotterns vagn och övernattningsväska är på förskolan ifall vår kompis behöver hämta om vi snabbt åker in. Men tror det dröjer lite. Jag är nog en allmänt segstartad jäkel.

Under tiden hittade jag ett av favoritavsnitten till one born every minute: säsong 6, avsnitt 2. Kan tyvärr inte länka så sök på YouTube.
3 helt olika par och födslar.

image

Minnas hur ont det gör

Standard

Nu på morgonkvisten (klockan är 08 när detta skrivs) så minns jag exakt hur värkarna kändes sist. Jag klockar just nu, och de gör ordentligt svidande ont. Frågan är, är det på riktigt?
Mannen är på jobb och dottern sover än. Kan omöjligt lämna henne på förskolan med ont, men vill inte att hon ska se mig ha smärta heller. Hur gör folk? Haha, att den tanken slår mig först nu…
Jag tar fem minuter i taget och ser helt enkelt.

Återkommer!